Att vara en tjockis.

Etiketter

2013, att, blogg, bypass, fetma, Gastric, kommentarer, mat, operation, Skåne, tankar, tjock, vara, vägning, Vikt, viktnedgång

Jag antar att flera av er som kikar in i min blogg har funderingar eller redan gjort en viktoperation. Jag tycker det är roligt att bloggen har växt så mycket som den har gjort, med ett par tusen läsare. Först blev jag rädd, för jag var offentlig och ville inte att mina arbetskamrater eller gamla vänner skulle läsa min sorg i att vara fet. Men det har gått över, jag har insett att det finns fler som känner som jag. Eller har känt som jag.

Att vara fet, tjock, att ha fetma och lida av denna sjukdom är hemskt. Det begränsar ens liv så otroligt mycket som ingen kan förstå om man inte varit där själv.
Jag har alltid varit rörlig på mig, aldrig haft problem med långa promenader , hängt med kompisar i deras tempo och liknande. Jag har inte märkt av min fetma pga onda leder, ryggen eller knäna. Eller haft problem med trappor. Därför tror folk automatiskt att jag inte ska få ha gjort operationen, för jag inte led.

Jag blir så ledsen, frustrerad och det river i hjärtat när någon yttrar sig så. Eller lägger en snitsig kommentar som jag inte vill höra, och personen i frågan VET om det.

Jag upplever min tid som fet den värsta tiden i mitt liv. Alltså hela mitt liv. Jag har aldrig varit smal eller normalviktig. Jag har varit tjock, jag gick ner ett par kilo och folk började säga att det syntes. Men som alla mina viktminskningsförsök så slutade det i flera kilos uppgång. När jag var som störst kunde jag knappt klippa mina tånaglar. Det var jobbigt och efter ett pass med tio naglar så var jag svettig. Över en sådan vardaglig liten sak. DET vet inte folk.
Jag undviker affärer, speciellt att köpa kläder med vänner. Det var det värsta jag visste. Jag har ALDRIG i hela mitt liv visat någon ett plagg jag testat. Kanske ett par enstaka gånger med min mamma, men aldrig annars. För ingentin satt bra, och jag förnedrade inte mig själv med att gå till tjockisavdelningen för att hitta kläder som passade mig. Jag var ju ingen tant. Att alltid leta längst bak i klädhögen för att hitta en stor XL var guld. Ibland köpte jag kläder i M, för att visa mina kompisar att jag inte var så tjock. De kläderna slängde jag när jag kom hem. Jag fick knappt i armen.

Jag HATADE att handla godis, chips eller mat.
När jag väl gjorde det, handlade jag massa annat så det skulle smälta in. ALDRIG bara en chipspåse. Never in my life. Så mycket tänker jag inte låta folk gotta sig i min fetma. Jag skämdes när jag la upp det på rullbandet. ”SKA HON ÄTE CHIPS???????” Ja, så tänkte folk. JAG tänkte så. Jag säger inte att det är fel av folk att tänka så, för jag själv gör det. Jag antar bara att man är människa. Men skillnaden mellan deras tänk och mitt är för att jag inte vill att de ska uppleva det jag upplevde. Jag tror inte de andra människorna tänker så.
När jag förmodan skulle köpa mat på Donken, då beställde jag alltid två maträtter för att folk inte skulle tro att jag åt där själv. Ensam. Fettot svullar igen. Skammen, förnedringen över att inte orka laga mat utan tar en hamburgare. Än idag kan jag börja gråta när jag ska handla mat, främst Pizza. Det är det värsta jag vet. Att gå in i en pizzabutik och hämta pizzan. Jag känner mig fetast i världen, mitt självförtroende åker i golvet direkt. Det kan ta flera dagar för mig att känna mig normal igen. Att ledsamheten över att jag är tjock och att folk ser det, och att jag dessutom äter pizza är hemskt.

Ibland när jag handlade mat kunde jag låtsas prata i telefonen för att säga ”Jaha, vill du ha choklad? Okej, vilken sort?… Ah, okej men jag tar en sådan då till DIG.”. 

Jag har aldrig kunnat gå utan kofta, mest för att jag hatar allt som dallrar. Hänger ut, det valkar sig. Jag har fortfarande efter -35 kilo svårt att gå utan kofta. Men jag gör det, allt mer oftare.
En sak jag inte har slutat med, det är att när jag sätter mig ner att ALLID se till så att tröjan inte åker in i valken, och finns det möjlighet till en kudde eller filt så drar jag alltid på den på magen så jag kan slappna av. Annars sitter jag där, spänner in magen i en dålig hållning för att folk inte ska behöva se min äckliga kropp. För att deras tankar inte ska gå på högvarv över vad jag gjort med mitt liv och min kropp.

JAG VET att jag inte är hälsosam, att jag MÅSTE röra mig, att inte ÄTA saker som är onyttiga. Jag VET att jag inte kan ha vissa kläder eller ens gå in i en affär för inget passar. JAG VET ALLT. Jag är inte blind eller en idiot. Och ni som ger blickarna , snälla, ni gör inte det diskret. Ni hjälper inte oss i vår viktnedgång eller vårt självförtroende. Ni hjälper inte oss att visa alla bilden av att tjocka människor ska vara äckliga, känna avskum eller äcklad för att vi har mer fett på kroppen. Vi har en kropp, du har en kropp och ingen är samma. 

Jag har fått en otrolig chans med denna operationen. Jag hade aldrig klarat dessa kilona utan den, och utan operationen hade jag varit ännu fetare än vad jag var. Jag har äntligen börjat inse att livet är så mycket mer. Att jag kan se bra ut, att jag kan röra mig smidigare, att klippa naglarna inte alls är svårt och att jag är friskare än någonsin. Jag är så tacksam. Och jag ska aldrig mer upp dit. Jag ska aldrig mer bli fet. Eller den som skäms för att jag köper EN påse chips.

Jag vill vara som vem som helst, jag vill bara smälta in. 
Jag vill kunna sitta i soffan med benen upp i soffan och luta huvudet i knäna. Jag vill kunna känna mig bekväm med att visa mig i baddräkt, utan kofta eller utan kudden runt magen när jag sitter ner. Jag vill kunna känna mig bekväm med att ligga på min sambo, låna hans tjockaste tröja när jag fryser. Jag vill att när jag gifter mig att min man orkar lyfta mig över tröskeln eller på ett foto. Jag vill orka en graviditet, att vara en aktiv mamma. Jag vill slippa känna att det är jobbigt att gå till affären. Låna kläder av vänner och familj, byta om i samma rum som vänner som inte haft samma problem som mig. Jag vill slippa skämmas över att jag är jag. Jag vill vara stolt.
Jag ÄR stolt. Över min viktnedgång. Jag är fortfarande chockad, men jag hoppas att jag fortsätter chocka mig själv med ännu fler kilon som ska försvinna från min kropp. 

Vissa citat jag har fått höra bakom eller framför mitt ansikte som kunde minska min viktuppgång:

”Ska du verkligen äta allt det där?”
”Du måste träna mer, du gör ju ingenting.” (När jag tränade som mest)
”Ja, du behöver verkligen träningskort.” (Köpte gymkort av receptionisten)
”Vet folk VERKLIGEN hur du ser ut?”
”Ska du verkligen inte ha en större storlek, jag menar…”
”Vi ska se om vi har din storlek… Jag tror inte det men jag kan se på lagret.”
”Du får mörkt bröd istället för vitt.” 
”Ska jag tatuera den smala eller den…. andra?” 
”Du vet tjockeSara…. Eller, jag menar ju såklart tjockeSofi!!”
”Om jag boxar dig i magen gör det inte ont…” Bara för jag har fett gör det inte ont?
”Du kan ju rulla ner från trappan..”

OSV.
(Jag förtränger mest av alla kommentarer man får, för det är oftast väldigt ofta. Men dessa har satt sig fast. Det är både människor jag känner och okända som har bestämt sig för att bestämma över mitt liv. Att allt jag är, det är en fet person.)

Som tjockast. Jag ser dessa bilderna och kan inte förstå att jag var så fet. Ansiktet. Jag chhockas fortfarande över det.Samma tröja som första bilden.