Operationsberättelse.

Etiketter

övervikt, Bariatric, blogg, BMI, by, bypass, center, diet, före, fet, fetma, Gastric, Gastric by pass, Gastric Bypass, GBP, Känslor, Lund, Modifast, OP, operation, operationsberättelse, pass, remiss, Skåne, smal, Stockholm, tjock, väntan, Vårdgaranti, Vikt, viktnedgång

Obs: Långt inlägg. Dessutom är detta min berättelse, och jag kan inte säga att det är så för alla – med smärtan och hur man mår. 

Onsdagen den 13 Mars. 
05.25 
Jag vaknar innan alarmet, har sovit bra. Blir förvånad själv då jag trodde jag inte alls skulle sova något och vara så otroligt trött under operationen. Jag kliver upp, känner pirr i magen – äntligen är dagen här som jag väntat på så otroligt länge!
Duschar med tvättsvamparna jag köpt på Apoteket. Får mycket i munnen, och smaken hänger med mig till sjukhuset fast jag borstar tänderna och tungan noga!
Tar på mig nytvättade kläder, sätter mig i soffa och väntar på Nyhetsmorgon för att lugna nerverna. Sneglar på min sambo som ligger och gnyr i sängen bredvid. Vi är i mina svärföräldrars lägenhet i Stockholm på söder. (De bor alltså inte där, de bara har en extra lägenhet i stan då de bor utanför i hus.) Det är verkligen lyx, att ha stället där och slippa ligga på hotell.

Jag har beställt en taxi till 06.45. Jag går genom så jag har allt med mig – medicin, stödstrumpor, leg, bankkort, mobilen, laddare… Allt är med, såklart.
Vi går ut lite tidigare för jag vill ha luft innan vi åker iväg. Men taxin var där så vi åker direkt. Det tar kanske 15 min att åka till Sophiahemmet och när vi är framme har jag glömt bort att det är på våning 3 så vi står och väntar säkert 20 minuter på 1a plan. Efter ett tag kommer jag på det och vi åker upp till 3e plan. Väl där väntar vi lite till för de ser ut som de inte har öppnat.
Efter ett tag kommer en kvinna fram till mig och undrar om jag väntar på någon, det var min Sjuksyster – Ina. Jag säger hejdå till sambon och hon visar in mig i lokalen.
Där träffar jag jättesöta kvinnor som skickar ner mig till en annan byggnad för att ta lite blodprover. Jag går före i kön (det är säkert 15 pers där inne!) och all tittar lite ilsket på mig. Hon stack mig bara en gång, vilket kändes grymt skönt – mina ådror syns inte alls mycket så var orolig.
Vidare upp till våning 3 igen. Där visar de mig till dagrummet. De har inga lediga sängar ännu men försöker hitta en till mig. Jag tittar lite på tv, håller på med mobilen och är allmänt lugn.

08.30 
De kallar in mig, jag har nu fått en säng – med bästa läget! Jag kan se ut och ligger längst ner i hörnan ensam. Det finns 3 andra tjejer där. Två som gjort en gbp – som jag ska göra och en annan tjej som opererat axeln. De två tjejerna som gjort en gbp klagar och har ont, så jag blir lite orolig…
Jag får en sjukt stor skjorta att ta p mig, snyggaste trosorna och grymt fina strumpor (not). Jag ligger här och får reda på att jag ska opereras runt 12, halv 1. Börjar slappna av och tänker ”Jamen det är ju långt dit”.
11.15

Jag hinner knappt vila till mig (har otroligt huvudvärk) innan de kommer och sätter dropp i handen på mig. Det är obehagligt, men det känns okej. Direkt när de är klara kommer syster Ina och säger – Nu är det dags!
Jag tänker : MEN KLOCKAN ÄR JU INTE ENS 12??? 
Jag får hoppa upp, kissa, och sedan tillbaka i sängen där två syrror kör mig med hiss till avdelningen. De är gulliga, skämtar och pratar livligt med mig. Mår illa, antagligen för jag inte alls har kontroll hur de kör med mig i sängen och att de ska svänga hela tiden.

Vi kommer ner till uppvaket. Peter, min kirurg kommer till mig och pratar lite med mig. Börjar bli lite orolig och nervös. Sedan kommer en kvinna och en ung kvinna, den unga kvinnan ger mig något medel och jag frågar vad det är men det kunde hon inte svara på. Tänker det värsta: Okej, nu kommer en fucking lärling operera min mage och jag kommer vara invalid resten av livet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hjärtat klappar, och sedan visar hon mig in till operationssalen efter jag har varit och kissat en sista gång. (De gjorde ultraljud på magen, så jag var tom.)

11.40 
Kommer in till salen, de ber mig hoppa upp på ”sängen”, Ungefär som en gynstol, plats för överkroppen och sedan två hållare för benen. Det är rätt livat där inne, hoppades på lugn musik och att alla skulle hälsa på mig – men icke. De flesta där inne höll på med sitt och kollade inte ens åt mitt håll. Inte alls som jag trodde. Dessutom ser det ut som någon redan legat på bordet så jag frågar rakt ut om det hade det, men såklart var svaret nej.
Jag hoppar upp på det ovanligt smala bordet, känns inte alls stabilt. De knäpper fast mina ben, och sedan berättar de hur de ska göra. De finns två ovanför mitt huvud – en kvinna och en grymt rolig man. De pratar, skojar och får mig att slappna av. Jag berättar min oro över att känna allt under operationen och de skrattar och säger att de har koll på mig. Blir faktiskt lugn. De sätter en mask på munnen och sedan sprutar de in lite medel i armen – känner ingenting och börjar bli lite orolig. JAG KOMMER KÄNNA ALLT!!!!! 
Efter kanske 20 sekunder så börjar rummet snurra och jag börjar skratta och så säger de ”Vi ses snart, godnatt!” och sedan slocknar jag.

Jag vaknar upp direkt efter. Eller, vaknar är nog fel ord, men jag vaknar i huvudet iallafall. Jag gnyr grymt mycket och förstår att jag har slangen i halsen (som jag bett om att de ska ta bort innan jag vaknat!!!!!!!) gnyr och gnyr, pekar på slangen och jag hör någon säger ”Tjejen på 1an gnyr”. Sedan kommer någon och drar upp slangen och sedan slocknar jag igen.
Efter ett tag vaknar jag och ser en tjock svart sladd i min säng, vid magen. Jag SKRIKER (ja, skriker) HAR JAG FÅTT KOMPLIKATIONER VAD ÄR DE FÖR SLADD NEJ KOMPLIKATIONER JAG DÖR!!!!
Så kommer en man och säger att den inte var kopplad till mig och frågar om jag vill kissa. Jag vill, så jag går upp – herregud vad jag var skör! Men jag var uppe, gick bra och kunde såklart inte kissa. Tillbaka till sängen och en som jobbade på uppvaket, tror han hette Andrej(?) var väldigt rolig och livade upp mig. Han tyckte (som alla andra) om min skånska och vi började prata om hur han trodde jag var som person.
Jag somnade nog här, för när jag vaknar igen så är jag på mitt rum. Minns knappt något där, hur jag kom upp eller något.

18.30 
Kunde kissa första gången efter operationen.
Jag har fått extra mycket dropp för jag hade migrän under op, och behövde mer näring. Jag tror jag får mitt första anfall här.

Anfall: Hugger, har håll och svårt att andas på vänster sida. Kan knappt andas in och får kippa efter andan – som om jag har sprungit flera mil och trillat med revbenet på en sten. 

Jag får ytterligare två anfall den natten. De tar blodprover och blodtrycket på mig hela natten. Varje gång frågar jag vad jag hade och jag hade väldigt bra blodtryck. Var rädd för komplikationer.
Jag kollar på tv, sippar vatten, sover och går upp och kissar. Det funkar bra men jag får grymt ont när jag reser mig från sängen och ligger inte alls bra i sängen – den är ju så jävla kort! Dessutom måste jag ligga på ryggen hela tiden.

06.00 (Dagen efter)
Sjuksystern kommer, säger åt mig att jag kan slippa syrgasen (TACK OCH LOV! Den klias och gör ont). Hon frågar vad jag vill ha till frukost – kaffe, te eller mjöl. Jag ber om något kallt och får äppeljuice. SÅ gott! Dricker ca 750 ml allt som allt, och det var precis på gränsen till okej.
Det är nu jag börjar känna min otroligt äckliga andedräkt. FYFAN. Det går inte förklara, men många av er förklarar det som en acetonsmak – men det var de tinte för mig. Det var mer en söt smak, som jag ätit tonfisk, lök och makrill – och 30 min efter har den där äckliga smaken ni vet? Mår väldigt illa av den och får ännu ett anfall. Kvinnan som kommer berättar att hon VET hur jag mår för hon har gjort en operation själv, och hon börjar trycka på min onda mage. HUR kan hon?!?!?
Får min andra fragminspruta och hon gör det snabbt – skönt!

De tar blodprov för att se så jag inte tappar mycket blod under op och jag frågar om min blodgrupp – men får inte veta den för de papperna är inte kvar. Jaha.

10.00 
Kirurgen kommer till mig. Han är lite nervös, antagligen som person, eller för att han har sett mig naken. (Hur jag vet det? Jo, jag har tejp vid mitt bröst som ej försvunnit ännu). Han undviker mina ögon och är lite tyst. Helt okej för mig, det ska finnas såna människor också. Min första fråga var såklart om jag fårr komplikationer men han säger att det såg bra ut där inne och allt gick jättebra! SÅ skönt att höra det från mannen som varit inne i mig och klopplat bort ett organ. Jag frågar lite om min medicin, och om jag kan få mer Omeprazol utskrivet + åksjuketabletter. Han skriver ut det och jag får 5 morfintabletter och åksjuketabletter med mig hem.

Syster Ina kommer till dagrummet när jag är uppe och går.
Vi sätter oss och pratar. Hon är så otroligt söt, fina Ina.
Hon frågar vad jag vill göra med livet, hur det kommer se ut i mina ögon och vad som kommer förändras. Vi pratar länge, och djupt. Det kändes skönt att prata av sig och såklart grät jag också.
Hon berättade en fin berättelse som en kvinna som gick i samma gympakurs som henne, och hon var ENORM. Hon blev andfådd efter 5 minuter och kunde inte fortsätta. Hon gjorde detta för hon skulle gå ner i vikt inför en op.
Nu, efter något år så går Ina fortfarande i samma gympakurs men vem är ledare? Jo, den enorma kvinnan leder hela gruppen och jobbar på gymmet. En så enort fin historia jag verkligen behövde höra – och jag kommer aldrig att glömma den.
11.30
Jag får min första lunch, FYFAN vad gott.
Äter, smakat, äter, mmmmm!!!! Har verkligen längtat efter en annan smak. Jag får gå och värma den, och då ser jag lådan. MODIFAST? skriker jag nästan, och sjuksyrran skrattar och säger ”Jag vet, visst är den god NU?” hon berömmer mig men jag kan inte äta upp de 2 dl hon hällt upp. Äter kanske 1 dl på ca 15-20 min.

12.30 
Min sambo kommer, de kopplar ur mina nålar i armarna och jag får åka hem.
Jag säger hejdå till alla, tackar så otroligt mycket och säger tack igen.
Jag rekommenderar verkligen Sophiahemmet för ni som vill göra en op.
De är underbara där.
Att det finns så underbara människor vet jag – men alla på ett ställe?
WOW.