Jag är så jävla glad över att jag började blogga.
Speciellt nu. Jag har fått flera vänner här och jag vet nog inte om jag hade klarat allt detta utan er som kommenterar och hjälper mig. Jag har min familj och ”riktiga” vänner som peppar mig, men de vet egentligen inte allt som jag eller ni vet. Känslorna, pressen, sorgen och allt som hör till denna resan och operationen.
Många vet inte hur det känns att vara överviktig. Att hata sin kropp. Att vilja göra så mycket fast toppen tillåter inte det. Skammen som finns hos en. Som alltid funnits där, men tjockispersonligheten har skämtat bort allt.
Jag har märkt att jag är så lik många av er, vissa är så bra på att sätta känslor in till en text och jag kan sitta där framför datorn helt stum. Varför skriver hon om MINA känslor?
Jag vill inte ha min blogg offentlig för mina riktiga vänner och familjen. De vet inte att jag känner som jag gör. De vet inte hur djupt det sitter i mig, och hur illa jag tycker om mig själv. Därför är det så otroligt skönt att det tittar in folk här och förstår. Som peppar en på ett ojobbigt sätt än att säga det går över.
Igår fick jag hör att en väldigt nära bekant hade sagt ”Kan man gå ner 10 kg innan operationen, då kan man gå ner själv ingen jävla operation behövs.”
Han förstår alltså inte mina känslor. Min kamp. Mitt liv. Hans kommentar skakade jag av mig. Han får tro det. För jag vet att det inte är så. Jag kan vara ledsen, skriva en kommentar om min känsla när han sa detta här, och när någon av er kommenterar så släpps allt. Han är ju bara en. Ni är så många fler.
Så TACK. För att ni är så jävla underbara som hjälper mig. Ni kanske inte tror att det hjälper, men det gör det. Minsta lilla ord kan höra min dag så glad. Jag vill träffa många av er en dag. Och det ska jag.