Detta är Jag.

Etiketter

övervikt, badrum, Bariatric, blogg, BMI, by, bypass, center, fet, fetma, Gastric, Gastric by pass, Gastric Bypass, GBP, hus, Känslor, köpa, Lund, mat, Modifast, OP, operation, remiss, renovera, renovering, Skåne, smal, svårt, tjock, trött, väntan, Vårdgaranti, Vikt, villa

Nu kör vi ett presonligt och en aning egoistiskt inlägg om mig. För att ni som läser ska veta vem jag egentligen är.

Jag är född 1991, Januari. Tidigt barn, men sist i barnskaran för mina föräldrar. Jag hade en storasyster och en storebror, vi bråkade aldrig och lekte oftast tillsammans.

Jag växte upp i en trygg familj, en aning knäpp – men på ett bra vis. Alla i min familj har/hade stora personligheter, och jag blev formad till en själv. Jag är lyckligt lottad att jag hade två föräldrar som älskade mig och har gjort mig till den jag är idag. För jag trivs med min personlighet om mig själv, nästan.

Jag var redan i ung ålder överviktig och har hela mitt liv ”hållt igen”. Som så många andra. Mina föräldrar, speciellt mamma, såg till att jag åt mer grönsaker än potatis och jag har aldrig varit förtjust i godis eller efterrätter. Inte ens som liten.

Jag har ändå, trots mina dietet, sett mig själv som normalviktig. Antagligen för ingen har sagt något, och för att alla har sagt att jag är så söt och liknande. Men när jag började i högstadiet, och hade en riktigt tuff period ändrade mitt sätt att se på min kropp.
2007 gick min syster bort. Vi var ett. Hon var min absolut bästa vän, och hon var den enda som sa ”Hur mår du, egentligen ?” och menade det – under tidigare perioden. Hennes bortgång var tuff. Jag kände mig ensam, och livärdd för att min storebror skulle lämna mig också. Jag kunde inte förstå det. Jag visste hur hon mådde, och hur allt låg till – men jag trodde inte dagen skulle komma att vi skulle få det beskedet.

Jag töjde mig till min mormor, som alltid stått mig extra nära under alla åren. Jag blev godkänd i högstadiet för lärarna tyckte synd om mig, jag pluggade inte, gick på lektionerna men hängde inte med och var allmänt orklös. Jag blev godkänd i alla kärnämnen för att ha en chans till gymnasiet. Vilket var fel. När jag väl började gymnasiet kunde jag INGENTING, senast jag läste matte var i början av 7an.

Ett år gick, 2008 kom och min mormor gick hastigt bort. I cancer, som hon inte hade berättat för någon om. Vi var på semester i Italien, och hade bilat ner där och varit där i knappt 2 dagar. Min moster ringer och säger att vi borde komma hem. Vi packade in alla saker i bilen, åkte hem och dagen efter att vi hade kommit hem och sett min underbara lilla mormor på sjukhuset gick hon bort. Snabbt. Året efter gick min ”morfar” bort, antagligen i sorg. Jag saknar alla så himla mycket än idag.

Åren gick, jag överlevde och blev allt mer gladare. Och gick upp mer i vikt. Jag slutade med träningen, fotboll och simning och ägnade mig åt att festa, vara med vänner och springa runt på festivaler. Jag älskade livet då.

När mina vänner började skaffa pojkvänner började jag inse att jag aldrig kommer att hitta någon, min vikt, vem fan vill vara med ett fetto som jag? Jag slutade helt tro på kärleken.

Jag färgade håret i alla möjliga färger. Jag hade 4 bästa vänner, som än idag orkar stå ut med mina dåliga skämt och torra humor.

Nu började jag vara trött på livet med massa fester och orkade inte vara social mer. Jag var 17 år. Och trött på att festa. Kan ni förstå?
Jag började hänga hemma mycket, umgås med mina föräldrar, vara i deras husvagn, sluta umgås med vänner och bara sitta hemma och uggla. Jag trivdes.
Tog studenten och blev utbildad fotograf, jobbade lite och blev arbetslös.
Sökte jobb i 1 år, tills jag började jobba på min pappas företag där jag jobbar än idag.

Jag flyttade hemifrån, mådde dåligt att alla stod på egna ben UTOM jag. Blev deppig, gick in i väggen, kalla det vad ni vill – jag var helt enkelt ledsen hela tiden.

Flyttade till en större stad utanför min hemby, trivdes.
Halvår bebodd i lägenheten träffar jag min nuvarande sambo på Twitter.

Han flyttar ner, vi köper hus, förlovar oss, renoverar hus och jag är otroligt lycklig.
Jag trivs med livet, förutom min vikt.

Jag nämnde inte här uppe så mycket om min vikt, för jag har egentligen inte störts av den innan jag var intim med någon. Eller, någon jag älskar som tar på mig. Jag bli obekväm, osmickrande kropp. Inga kläder, kan inte röra mig normalt, flåsar, skäms, svettas, orkar ingenting, vågar inte visa upp mig, vågar inte träffa folk pga vad ska de tro om mig? Jag har aldrig insett hur stor jag är, eller hur tung jag är. Jag vill nog inte inse det heller. Jag orkar inte.

Folk förstår inte smärtan i att inse hur misshandlad min kropp är. Hur mycket fett jag har skapat på min kropp. Skammen i kroppen är oändlig. Jag gråter när jag duschar, jag skriker när min sambo drar täcket av mig när jag inte har kläder, jag mår psykiskt dåligt, jag är aldrig fin, har inga kläder som passar. Nu orkar jag inte mer.
Jag vill inte leva i förnekelse längre.
Och jag är på god väg. Jag måste bygga upp mitt självförtroende jag trodde jag hade som tonåring.