Jag har börjat fundera på om detta är en ska för mig. Antagligen för jag tar ”hejdå” till lite mat jag inte kommer att äta sen. Och som jag inte vill äta sen. Eller?
Ingen förstår hur svårt detta beslutet är/var. Folk ser det som en enkel utväg. Vissa förstår inte att detta är en sak som förändrar hela mitt liv. Och något jag får leva med. Precis som min sjukdom. Fetman. Jag orkar inte vara tung, fet och andfådd hela tiden. Jag står inte ut. Jag vill kunna tycka jag ser bra ut på foton, inte springa iväg och gömma mig och skrika ”MEN TA BORT FÖRFAN!!”
Jag vill kunna bada tillsammans med min sambo, springa bredvid en kompis på gymmet. Jag vill kunna gå i affärer utan att tycka det är jobbigt att aldrig hitta något i min storlek, att tycka det är ansträngande & svettigt att byta kläder, testa kläder, jag vet inte passar – endast för att säga ”nja, den satt inte bra – den passade men nää”. Eller som en sån liten sak att slippa ta alla kläder LÄNGST in, där de allra största storlekarna är.
Jag vill kunna känna mig fin, snygg och sexig. Jag vill lära mig att ta komplimanger och veta att de verkligen stämmer och är ärliga. Jag har aldrig fått känna mig fin. Någonsin. Jag är ”bara” 22 år, men under alla mina 22 år har jag varit förkrossad över min kropp. Jag har gömt alla negativa tankar bakom min starka personlighet – ni vet tjejen som talar sanning & trivs med att vara tjock – för hon är sig själv och bryr sig inte om andra.
Jag orkar inte mer. Jag kan inte tänka på annat. Jag vet att man kan bli förvirrad såhär innan, och innerst inne vet jag att detta är vad jag vill. Ha chansen till ett liv som jag kommer att trivas med.